Av en svensk aktivist.
TFM har fått en tekst fra en svensk aktivist om svenske «Kommunistiska Partiet». Også norske maoister har skrevet om partiet tidligere, i teksten «MLM mot revisjonismen i Kommunistiska Partiet» .
I senere tid har en gruppe ungdom forlatt KP sitt ungdomsforbund RKU i Göteborg og stiftet Röd Makt Göteborg som en maoistisk gruppe og med en hard kritikk av KPs revisjonisme.
RKU Uppsala har også forlatt forbundet med en 100 sider lang og grundig kritikk, blant annet av sjåvinismen i KP. TFM har skrev om dette da det skjedde.
I følgende tekst dokumenteres KP sin utvikling ytterligere, blant annet med lokale kampanjer mot en ny Moské (!) og deltagelse i tabloide kampanjer mot transfolk.
TFM har lagd overskriften og gjort noe redigering.
Populistiska partiet
– Transfobi och moskémotstånd är inte kommunism!
Kommunistiska Partiet visar sin populism och reaktionära inställning gång på gång via sina sociala medier. Förutom «Fler poliser» och «Stärk gränsskyddet» har partiavdelningar tagit fram flygblad med texterna «Gå med i facket eller åk hem», riktat till polska gästarbetare, sedan «Nej till moské på Rud», vilken lockade fascistiska Alternativ för Sverige att ge en komplimang till partiet och kommentarsfältet fylldes med sverigemokrater och andra fascister som gav eloger till posten.
I samma veva tog partiets representanter i Malmö tillfället i akt att attackera transpersoner i samband med att statligt ägd television sände en «granskning» om vård för unga transpersoner.
SVT:s, svenska motsvarigheten av NRK, program Uppdrag Granskning sände i början av april ett inslag de kallade «Tranståget och tonårsflickorna» (med transmän och ickebinära som åsyftas med «flickor»), vars innehåll bestod i att ifrågasätta ökningen av unga personer som söker vård för könsdysfori samt att kritisera hela vårdupplägget med antydan att utedningarna går «för snabbt» och att det är vanligt att ångra sin behandling.
Först och främst är det värt att nämna att hanteringen och vården av transpersoner kritiserats kontinuerligt av såväl transpersoner som av allierade. Kritiken har dock inte bestått i att den skulle vara snabb, tvärtom tar det flera år att få en komplett utredning, detta efter en ofta lång väntetid att få påbörja en utredning till att börja med. Transpersoner under utredning ifrågasätts och kränks under sin utredning, inte ovanligt är det att få frågor om ens sexualitet eller sexfantasier (detta är en kvarleva från att man förr i tiden inte fick erhålla könsbekräftande behandling om man var sexuellt intresserad av personer av samma kön som man själv identifierade sig; var man homosexuell eller i vissa fall bisexuell ansågs det bättre att man fick leva «heterosexuellt») utöver alla andra integritetsintima frågor och djupgående granskning och utvärdering av patienternas utseende, kläder, språk och kroppsspråk.
Med det sagt kan man självklart välja att kritisera vården för feldiagnostiseringar, där patienter i det här fallet ångrar sin vård. Det är mycket möjligt att vården för transpersoner är bristfällig även vad gäller att ge fel diagnos, liksom feldiagnostiseringar sker överallt i vården. De flesta HBTQ-grupper är öppna för att transvården ska undersökas och kritiseras.
Dock är reportagets fokus helt fel prioriterat. Den största kritiken av vården är att hanteringen tar lång tid, inte tvärtom. Procenten som ångrar sin vård är endast 2%, att göra ett reportage där denna lilla minoritets upplevelser ska få bestämma riktlinjerna för resterande 98% är inte en rimlig utgångspunkt.
Det bästa skulle självklart vara att noll procent ångrade sin vård, men samtidigt ställer programmet aldrig frågan >varför< vissa ångrar sig? Här finns det grupper som känt sig pressade från vården eller samhället att göra mer ingrepp på sin kropp än vad de egentligen vill (exempelvis utgår vården ofta från att transkvinnor ska utföra underlivskirurgi, då man idag kan skapa relativt bra neovaginor). En annan grupp som ångrar sig är de som upplever att de får utstå mer transfobi än innan de gick igenom ingrepp. I programmet intervjuas ett fåtal transpersoner som har ångrat sig, men även kritiska föräldrar intervjuas. Detta ledde till att en transman kände sig tvungen att gå ut i media om sin upplevelse av könsbekräftande vård och att han inte ångrat sig, och att hans mor ljugit om honom och hans vård när modern intervjuades i programmet.
Det återspeglar synen på transpersoner som omyndiga och osäkra, där transpersoner pratas OM men inte MED. Farhågan efter inslaget är att ifrågasättandet och ogiltigförklarandet av transpersoner kommer öka, vilket kommer lämna fler transpersoner utan könsbekräftande vård och ett samhälle som i högre utsträckning ifrågasätter dem och deras existens och upplevelser. Programmet hetsade även en utsatt person att gå ut med detaljer om sitt liv då hans mor förrått honom.
I det stora hela togs inslaget emot kritiskt, i synnerhet i vänsterkretsar.
Det så kallade Kommunistiska Partiets falang i Malmö var däremot inte sena med att svälja borgerlig medias dagliga lögn. När borgerlig media sände ut om inslaget var Malmö snabba i sin poppulism och publicerade en omröstning på sin sida på Facebook. De beskriver könskorrigering i samma dager som könsstympning, refererar till en transperson som flicka och ifrågasättet att barn och ungdomar ska få könsbekräftande vård. UG nämnde att en person på 14 år ska ha fått masektomi. Då riktlinjerna för masektomi är att det går genomföra på personer så unga som 16 år med målsmans godkännande, i övrigt på personer över 18 år, finns det många frågetecken till det påstådda ingreppet.
Kajsa Ekis Ekman, lite av en husgud för Kommunistiska Partiets medlemmar och känd transfob, var inte heller sen med att uttala sig om inslaget, bifogandes en artikel där föräldrar är de som ges utrymme och en åsikt i frågan. I artikeln står det till exempel att personer som söker vård aldrig nekas hormoner eller kirurgi. Det är en lögn. Karolinska universitetssjukhuset gjorde i dagarna ett inlägg i debatten innehållandes statistik och tydliggörande av skillnaden i utredning och behandling. Enligt deras statistik är det endast cirka 33% av de under 18 år som vill ha könsidentitetsutredning en diagnos som innefattar könsdysfori som i sin tur är första steget till vård. Karolinska uppger även att tiden för utredning är lång, i motsättning till UG’s så kallade «granskning».
Bortsett från att man kan kritisera Ekmans uppfattning vad gäller uttryck som «historia av autism», med en underton av att de med autism eller andra diagnoser är omyndiga personer över sin egen kropp och sitt liv och även kan vara trans (självhat bottnar ofta i könsdysfori bland transpersoner), beskrivs transvård av transmän som «kvinnofientlig» och att denna saknar evidens. Ekman är tidigare mer framträdande i uttalanden om transkvinnor och hennes resonamang är att transkvinnor, liksom då bevisligen transmän, är kvinnofientligt. Någon annan slusats än att transpersoners enkla existens är kvinnofientlig i sin essens kan därför inte göras, vilket gör Ekman till en grovt vinklad källa som många vänsterpersoner, särskilt medlemmar i Kommunistiska Partiet, anammar.
Som kommunist måste man hålla sig kritisk till borgerlig media, liksom att man måste undersöka saker innan man uttalar sig. Medlemmar i Malmö uppger själva att de inte är så insatta i könsbekräftande vård. Ändå väljer de sida från ett borgerligt reportage, gissningsvis också från transfoben Ekman.
Dokumentasjon:









Kjære leser!
Tjen Folket Media trenger din støtte. Vi får selvsagt ingen pressestøtte eller noen hjelp fra rike kapitalister slik som rasistiske “alternative medier”. All vår støtte kommer fra våre lesere og fra den revolusjonære bevegelsen. Vi er dypt takknemlige for dette. Vi overlever ikke uten, og du kan gjøre ditt bidrag ved å støtte oss med det du kan avse.